Långlunch

Häromdagen hade vi bjudit in några grannar från grannområdet på lunch. Kl. 13 hade vi bett dem komma och strax innan de kom så dök en objuden gäst upp - en front från havet med stormbyar.
Den väna hustrun hade med god hjälp av eder tillgivne, som f.ö. är en baddare på att vika servietter, dukat lunchbordet på terrassen så fint inför den stundande lunchen.
Svarta moln byggde snabbt upp över havet och på havet började vågorna kläs med skummande toppar. Ser inte bra ut! uttryckte eder tillgivne, som är en baddare, förutom på att vika servietter också på att läsa väder. Det senare härör från sommaren 1967 då vi, tillsammans med svåger och svägerska, ägde och framförde en ståtlig men genomrutten skärgårdsfyrtia i Stockholm skärgård.
Tillbaka till nutid. Molnen kom närmare och på mindre än en sekund var de vackert vikta servietterna bortblåsta, tallrikarna började dansa på bordet och besticken slog trumvirvlar på glasskivan och SAMTIDIGT ringer de förväntansfulla gästerna på dörren. Panik! Vad ska vi prioritera? Porslinet eller gästerna vid dörren?
Eder tillgivne är också en baddare på ledarskap och tog då befälet på platsen genom att beordra den väna hustrun att öppna dörren medan han själv försökte hålla det mesta av porslinet kvar på bordet.
I vår möblering av lägenheten har vi avstått från att ha ett matbord inomhus. Vi har sagt att allt födointag ska göras på terrassen och därför har vi bara ett matbord där. Som reservplan har vi sagt att om det mot all förmodan skulle regna någon dag så får vi väl bära in bordet och sitta mitt i vardagsrummet. Nu blev reservplanen testad och befunnen fungera väl. Gästerna fick vänta med välkomstpussandet och beordrades av den store ledaren att greppa tag i bord och stolar och bära in alltsamman. När dörrarna stängts och pussandet var avklarat kunde så lunchen börja.
En Kir som start för damerna medan grabbarna behövde lite grövre virke efter den starka upplevelsen och snart högg alla in med god aptit på den väna hustruns formidabelt goda Caesarsallad med hembakade bagetter.
Fronten försvann lika fort som den kommit och kaffet och kladdtårtan kunde avnjutas enligt programmet d.v.s. på terrassen.
Lunchen övergick så obemärkt i middag och salladen kom in på bordet igen och avnjöts i repris och troligen tyckte våra gäster att det ändå blev rätt bra för lunchen varade till kl. 20.
Tack kära gäster för en oförglömlig lunch.
Hälsar
Kerstin och Jan