En "God man" har man om man inte kan ta vara på sig själv; En "God man" är man om man gör som den man vi nu ska berätta om.
Mannen som vi suttit ned och lyssnat till en kväll går allmänt under beteckningen "hundmannen" bland oss falanger och han bor sedan 15 år vid havet framför Vanravi Residence. Han heter egentligen Khun Tui och talar en alldelels utmärkt engelska. Han är mycket diskret så det gäller för oss att inleda konvesationen om vi vill tala med honom. Detta har vi gjort och detta har verkligen varit intressant. Vi ska här återge en del av vårt samtal som vi svenskar i byn bör känna till:
T. är djupt olycklig för att svenskarna som bor här beskyller honom för att ha dragit hit en massa hundar som stör på olika sätt. En del jagar oss när vi åker moppe och en del t.o.m. attackerar på stranden (just det problemet verkar f.ö. vara löst genom att busarna nu är instängslade). Hundarna stör oss också på nätterna genom sitt skällande och ylande.
Sanningen är den att när Wiphanais byggnadsarbetare, som byggde bl.a. Residence, åkte härifrån efter att bygget var klart lämnade de helt enkelt sina hundar kvar. Dessa hundar började då stryka omkring för att söka föda och då tog T. sig an dem, gav dem mat för att de inte skulle besvära oss och vaccinerade dem för att de inte skulle bära på sjukdomar t.ex. Rabies, som kunde vara farliga för oss. Han ordnade också så att de inte förökade sig genom att han såg till att de kastrerades resp. streliserades. Ren omtanke alltså om hans nya grannar - svenskarna. Maten till hundarna, såväl som kostnaderna för veterinärens arbete har han stått för helt själv.
Tyvärr har vi som flyttade in här fått en skev uppfattning av det T. gjort bl.a. genom att Wiphanai-bröderna gett en felaktig bild av honom. De har låtit oss förstå att han är lite "störd" och att det därför är svårt att komma till rätta med hundproblemet. Nu vet vi bättre för T. berättade att han föreslagit Wiphanai att de skulle bidra ekonomiskt till att ta hand om hundarna, som deras byggnadsarbetare lämnade efter sig, men det har Wiphanai inte velat göra utan låtit T. stå för hela kostnaden själv. (Den snålhet som Wiphanai därmed uppvisar har vi sett många exempel på och förvånas därför inte över berättelsen.) Det är inte svårt att förstå och hålla med T. när han uttrycker sin besvikelse över Wiphanais agerande.
Vi svenskar som tidigare, vilseledda av Wiphanai, har betraktat T. som anledning till hundproblemet har all anledning att revidera vår uppfattning och i stället inse vilken stor insats han gjort och gör för oss här.
Låt oss i stället bidra till det han gör. Vi har t.ex. köpt en 50-kilos säck med ris för djur hos Pop och leverat den till T. samt gett honom ett par tusen Baht när vi har åkt hem. Detta uppskattar han väldigt mycket. Gör som vi, det har alla nytta av.
Hälsar
Eder Tillgivne
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ja du, det är ju inte ovanligt precis att hundar tas hit och överges. Fast å andra sidan sker ju det i Sverige också. Hur mång katter lider inte sedan de övergivits sedan de gullats med under en sommar? Fy f-n säger jag!
Ja, den mannen gör verkligen en insats för oss alla. Även vi lämnade en säck ris men har även tänkt ge ett bidrag. Något som vi tänkt men som inte blev av då vi glömde ta ut pengar innan vi skulle åka. Jag har heller aldrig upplevt "hans hundar" som farliga.
Ser fram emot att studera deras liv då vi kommer ner.
Ja det är märkligt hur snedvriden mun mot mun metoden blir och med denna info som du gett är han i mina ögon en hjälte. Det är mycket hundar i byn som far illa och en del har det bra men det får vi lära oss att leva med då man inte avlivar sjuka djur utan räddning på det humana sätt vi svenskar är vana vid, dvs en befriande insomningsspruta. Det är så enligt buddhismen och man avlivar bara djur som man äter. Man äter inte hundar i Thailand. Varje människa som hjälper till med hundarna på ett eller annat sätt är värda en eloge istället för att ondgöra sig över dem.
Skicka en kommentar