Nu är vi på plats!

men vilken j---a resa hit!

Som vanligt förväntansfulla intill bristningsgränsen, styrde Eder Tillgivne och hans väna hustru kosan mot Arlanda i onsdags. Nu var det dags att dra till paradiset igen. –2 grader och huvudstadens kommunala väghållare har spridit salt i massor över gator och torg med resultatet att det är slaskigt och skitigt var man går. Hur kan man älska detta landet?
Jo, det kan man fast inte så mycket den här årstiden.

Gott om tid, härligt! Vi avskyr att jäkta på flygplatser. Bättre är att strosa runt lite, titta på människor, köpa en god whisky – det blev två eftersom Eder Tillgivne inte kunde bestämma sig för vilken gammal maltwhisky han skulle glädja kroppen med denna gång. En flaska bubbel måste vi också ha, ifall den andra halvan av fan-klubben kommer på drinkbesök. Så måste vi ha något till sillen o.s.v. Det blev tungt men lite får man väl anstränga sig för framtida glädje. Hoppas att tullen i Bangkok har förståelse för detta.

Dags att borda. Vi försöker alltid att få sitta allra längst bak. Det brukar vara bra och så är det bara två säten så vi kan ha det lite puttrigt själva där i hörnan. När alla satt sig låter Eder Tillgivne sin professionella flygpassagerarblick svepa över församlingen.
Inte särskilt många småbarn. Bra! Liten risk för barnskrik under resan. Inga ungdomsgäng. Ännu bättre! Ingen risk för party på väg till beachen. Mest vita kalufser vart man än kunde se. Nöjd lutar sig Eder Tillgivne tillbaka i stolen, sparkar av sig skorna, drar upp de elastiska strumporna och förbereder sig för en av de där perfekta resorna som man faktiskt fortfarande kan få erfara.

Tji, dock vad han – den professionella flygpassageraren – fick uppleva.

Redan när drinkvagnen närmade sig kom första varningssignalen. De vita huvudena började snurra och spana efter vagnen och när gänget i sätet framför oss fått sin första drink var det dags för den andra. Under tiden som det tog för vagnen att passera en rad var det dags för påfyllning och så fortsatta det och det var pensionärerna som svarade för den prestationen. Bakom oss hade gänget samma kapacitet. Redan före maten hade de tömt hela planets förråd av whisky så personalen fick ta fram Jim Beam- whisky, något som Eder Tillgivne möjligen kan tänka mig att ha i vindrutespolaren men inte närmare kroppen än så.

Efter maten tömdes även planets förråd av konjak och sedan var partyt igång på allvar. Tjo och tjim på högsta nivå och av någon anledning upptäckte vi, nyktra som vi var – nästan – att Eder Tillgivne och den väna befann sig i epicentrum av den tyfon som drog fram på tio tusen meters höjd. Den väna försökte ändå att sova lite när några av partydeltagarna slocknat - dock inte de som satt framför oss. Efter att par minuter utbryter att våldsamt gräl mellan de äkta makarna närmast framför. Vad grälet berodde på är oklart men det väckte i alla fall den väna hustrun. Hon morrade då irriterat åt mannen att vara tyst och fick en riklig hög med otidigheter tillbaka.

Eder Tillgivne, som förutom en massa andra goda egenskaper, också är ridderlig, trädde då in till sin kvinnas försvar och lät förkunna att mannen inte skulle vara oförskämd mot mitt hjärtas dam. Det skulle jag aldrig ha gjort för han blev fullständigt skogstokig och utlovade, halvt stående i stolen och med knuten näve i riktning mot Eder Tillgivnes näsa, att när vi landat då skulle jag minsann få mig en omgång.

Eftersom jag en gång lärt att pennans makt är starkare än svärdets så har Eder Tillgivne aldrig utvecklat slagsmålets konst, vilket jag är fullständigt övertygad att han framför dock har gjort. Aj, aj den bristen på erfarenhet kan nu bli ett problem som måste lösas innan vi tar mark i Bangkok. Grannen sitter under tiden och hetsar upp sig vidare och slår sin knutna hand i sin andra och mumlar ”vi landar snart, vi landar snart”.

Nu börjar detta inlägg redan bli för långt så jag ber att få återkomma med upplösningen i nästa blogg.

Hälsar
Eder Tillgivne