Djuren och vi

Häromdagen höll vi på att köra över en orm med moppen och det var ingen liten rackare. Uppskattningsvis minst 3 ½ m, svart och silverglänsande, som ringlade rakt över vägen. Tvärnit på moppen för en sådan best vill man ju inte bli ovän med genom att köra över svansen på. Stillastående och med en aning förhöjd puls beskådade vi varelsens korsande av vägen och sedan försvann den ned i gräset vid sidan av vägen. (Det blir väl med ormen som med gäddan, som slet sig vid fisket, den växer med tiden och är nog 4 m nästa gång vi berättar om den.)
De gröna ormarna är ofarliga, det har vi lärt oss, men långa silversvarta saker har ingen berättat något om. Vad man säger dock är att om man blir biten av en orm så ska man lägga märke till hur den ser ut för att kunna beskriva det för doktorn för att få rätt motgift – om man hinner till doktorn förstås. Det sägs att en del slingrande kamrater är så giftiga att man möjligen hinner med ”Fader Vår” innan man jagar på de sälla jaktmarkerna och det är just därför som man aldrig ser Eder tillgivna bloggredaktion ströva runt bland palmer och blad. Vi går bara hårt stampande i marken på vägar där sikten är god.

Igår betittade vi ett fältsjukhus i full verksamhet. Som den ärade läsaren troligen vet finns det väldigt många vilda eller halvvilda hundar överallt i Thailand. Så ock i vår by. En av anledningarna till detta är religionen, som inte tycker om att man gör sig av med djur. Det kan ju vara en gammal moster eller annan släkting som blivit hund i sitt nästa liv. I vår by har man tagit tag i problemet på ett strålande konstruktivt sätt. Man ser till att hundarna inte förökar sig fritt.

Fältsjukhuset var uppställt alldeles intill templet i byn vid stranden och bestod av ett antal bord där fyra veterinärer var i fullt arbete med att operera / sterilisera hundar på löpande band. De fick också en rabiesspruta och ett halsband, som visade vad de varit med om och sedan iväg till uppvakningsavdelningen (ett bord lite längre bort) och när de piggat på sig lite vinglade de iväg på egen hand. De tikar, som var för unga för att steriliseras, fick en P-spruta som räcker i 1 år och så fick de en tid för återbesök om ett år.
Bra sätt att hantera problemet, eller hur?

Hälsar
Kerstin och Jan